Min talängslan

Det sägs att cirka 20% eller en femtedel av befolkningen har talängslan. Jag var en av dom. När jag började studera på universitetet insåg jag dock ganska snabbt att det aldrig skulle gå vägen om jag inte kunde stå upp inför mina kurskamrater vid seminarium och liknande. Jag anmälde mig darrhänt till en Våga Tala-kurs (på Linköpings universitet, ledd av underbara Ulrika Sparring/ @UlrikaSparring) som det skulle visa sig att jag uppskattade så mycket att jag gick om den flera gånger. Därmed inte sagt att jag tyckte det var enkelt att gå den, tvärtom kändes ångesten förlamande nästan varje gång jag skulle ställa mig upp framför de andra deltagarna.

Jag kämpade på med kursen, ofta med en märklig mix av känslor som både motivation och rädsla för det jag utsatte mig för. Så sakteliga började det kännas lite mindre ångestfyllt för varje gång jag talade och en dag sent i kursen upptäckte jag en skrämmande tanke som skapade en ilning genom hela kroppen: ”Men alltså, jag tror att jag gillar det här…”

Tanken kändes så främmande att jag knappt kunde förmå den att vara kvar. Det är väl omöjligt? Det kan väl inte vara sant? Skulle det kunna vara så att jag GILLAR att tala inför folk?? Det här som jag gjort allt för att undvika hela mitt liv, bland annat genom att skolka från framföranden i skolan och hålla mig borta från sociala sammanhang som inneburit minsta risk att hamna i rampljuset. Gilla att FÅ uppmärksamheten jag alltid ansträngt mig för att slippa.

Att hålla muntliga presentationer ingår numera i mitt jobb och även om jag fortfarande blir nervös ibland utgör det inte längre ett hinder för mig. Betablockerare som jag knaprade ivrigt under skoltiden har jag slutat använda helt.

Vart jag egentligen vill komma med det här inlägget är dock egentligen inte att berätta hur jag blev av med min talängslan, utan snarare lyfta en tanke om varför vi egentligen känner oro och undviker vissa saker. Utifrån min egen erfarenhet är min övertygelse att det vi undviker är det som egentligen är mycket viktigt för oss. Jag har undvikit muntliga föredrag och uppmärksamhet på grund av rädslan för att kanske inte leva upp till mina egna (omedvetna) krav eller förhoppningar.

Det blir paradoxalt. Någonting betyder så mycket för oss att vi är livrädda för att misslyckas. På grund av denna rädsla väljer vi istället att inte ens försöka genom att undvika situationen. Det paradoxala blir ju att vi hamnar precis där vi var så rädda för att hamna, dvs i misslyckandet, att vi inte uppnår det viktiga.

Så vad är skillnaden mellan de två sätten att misslyckas på? Skillnaden mellan att antingen misslyckas när man försöker och att misslyckas genom att inte försöka?

Skillnaden handlar, tror jag, om upplevelse av kontroll. I bägge scenariona hamnar vi på samma plats i slutändan – vi misslyckas med uppgiften. Men om man själv har valt att inte ens försöka blir det ju inte misslyckandet på samma sätt. Man undviker ett eventuellt ”bevis” på ett misslyckande. Genom att inte ha försökt finns det ju fortfarande kanske en chans att man skulle kunna klara av det. En nackdel med detta är dock att undvikandebeteenden oftast leder till ytterligare undvikande. Chansen till att man klarar, eller ens försöker sig på, uppgiften i framtiden minskar alltmer i takt med omfattningen av vårt undvikande.

Poängen med det här inlägget ville jag skulle vara att väcka frågan. Om det är någonting du vet med dig att du undviker – vågar du tänka tanken – att det kanske egentligen inte är på grund av att det är skrämmande, utan kanske för att det är någonting du värdesätter och tycker är så viktigt att du är rädd för att inte klara av det.

Genom att ha bra strategier för att hantera negativa känslor kan vi nog våga ta fler risker även när det står viktiga saker på spel. För vad är det egentligen vi undviker i texten ovan om inte våra känslor, eller risken för negativa känslor? Vi är rädda för att behöva tampas med negativa känslor som t ex sorg, eller skam om vi misslyckas med att uppnå det som är viktigt för oss. Innebar det inga negativa känslor skulle ingenting vara läskigt att sträva efter.

/R

Annons